Tankar från Quebec City
Tankar väckta av demonstrationerna mot FTAA i Quebec City

Wu Ming Yi & Beppe Caccia

 

Ett

"Seattles folk" finns inte längre. Istället för det finns nu "Okinawas folk", "Neapels folk", "Buenos Aires folk" och förstås "Quebec Citys folk". Protesterna genomförda i Kanada visar att den globala rörelsen inte är i kris (som man trodde efter Nice och Davos), om den lyckas lokalisera sin kamp. I praktiken lyckades man i Quebec City lyfta fram den allmänna statsfientligheten som råder bland den franskspråkiga minoriteten i Kanada, och samtidigt lyckades man förklara för människorna vad kampen handlar om.
10.000 demonstranter belägrade "den förbjudna staden" från lördag eftermiddag till söndag kväll och lyckades på många ställen fälla "skammens mur". De lyckades, för att 40-50.000 andra demonstranter, som deltog i marscherna organiserade fackföreningarna och Amerikas folk, stödde dem. Samtidigt stödde hela stadens befolkning dem genom att vägra stänga in sig i sina hem, genom att vägra acceptera psykologisk terror och genom att reagera på krissituationen på tusentals olika sätt.
Barerna var öppna på området där konfrontationerna ägde rum. På deras dörrar stod det: "FUCK LE SOMMET - FUCK THE SUMMIT". På St. Jean Baptiste-torget delade befolkningen ut vatten och medel som lindrade tårgasens effekter. Taxichaufförerna gav demonstranterna information som de fått via sina radion, om vilka vägar det lönar sig att ta, så att man inte skulle råka ut för polisernas kontroller. Genom att göra områdena till en del av protesterna är det möjligt att bli av med stereotypierna som medierna sprider om "professionella demonstranter" eller "motglobalisationens globetrotters", som kommer som barbarer till fredliga städer.

Två

Det uppstod inte motsättningar mellan vad som gjordes på gatorna och vad som sades på motseminarierna, där medborgarorganisationernas och fackföreningarnas "alternativa experter" deltog. I Seattle fanns det ännu en illusion om en demokratisk dialog, om observatörer som deltog i WTOs möte, om blandkommissioner och om tilläggsprotokoll.
I Quebec City vissnade den här illusionen redan innan gasmolnen hade försvunnit. NGOna, miljörörelserna, fackföreningarna och de kristna intellektuella vägrade starta en dialog och förhandlingar genom att beskriva FTAA-fördraget som ett nyliberalistiskt, rasistiskt och förtryckande projekt som leder till naturförstörelse.

Tre

I och med att det inte fanns stora meningsskiljaktigheter i diskussionerna ledde till det att det inte heller på verksamhetens plan fanns meningsskiljaktigheter. Naturligtvis fanns det skillnader i tanke- och verksamhetsmodeller, men alla var av samma åsikt om särskilda frågor och handlingar. I Quebec City förde man inte en onödig, långtråkig, intetsägande diskussion om våld och icke-våld. Då man en gång hade funnit ett gemensamt mål (skammens mur), anföll var och en den med sina egna metoder.
Quebec City gick långt förbi Prag på den här fronten. Ingen tog avstånd från varandras aktioner, eller försökte föreläsa om vad som är "det enda rätta" sättet att agera. Den gamla logiken, enligt vilken det finns färdigt definierade identiteter (de blåa kastar flaskor, de svarta söndrar fönster, de gula gör olydnadsaktioner och alla andra försöker vara så långt borta som möjligt) hade helt lämnats bort.
Tusentals människor lösgjorde sig i små grupper från fackföreningarnas demonstration för att anfalla muren och för att återvända till demonstrationen. De var inte provokatörer, som ville förstöra en fredlig demonstration: många av dem var precis sådana fackföreningsaktivister, som hade varit med och arrangerat demonstrationen. Många av dem var människor som inte tillhör någon organisation. Var och en skötte sin uppgift: vissa klättrade upp på muren, vissa höll poliserna borta med stenar, vissa skickade tårgasgranaterna tillbaka över muren, vissa gav första hjälp, en stor mångfald fungerade som ett levande samfund och en skyddszon och höll uppe moralen.
Denna växelverkan gjorde det möjligt att man lyckades bryta muren på många ställen och upprätthålla en ständig belägring av toppmötet. Det här var på inget sätt ett manus skrivet av fienden. Kanske Black Bloc är det bästa exemplet. Man hade kritiserat det i Seattle (också via Direkt Action Network) för att ha söndrat skyltfönster, men trots stämplingen, marginaliseringen, uteslutningen o.s.v. lyckads de omdefiniera sina verksamhetsmodeller genom att använda sig av vissa modeller (och förstås låta bli att använda sig av andra) som Europas vita overaller använt sig av, som att utnyttja vaddering, skydd och hjälmar.
Black Bloc bestämde sig för att också försvara sina positioner, och anfalla från dem, och inte längre använda den gamla rörliga strategin. Det är inte en tillfällighet att Black Bloc, som marscherade på en gata som heter "Esplanade des Ameriques Francaises", inte längre blev kritiserade, utan prisade av andra människor. Det är inte en tillfällighet att demonstrationen i Toronto öppnades av en blandgrupp bestående av black bloc och vita overaller. En reporter i en stor tidning skrev: "Quebec är inte Seattle, det är någonting mer. Det hade en politisk mening: också vanliga människor deltog i demonstrationerna. Man kan inte längre säga att den här rörelsen bara består av extremgrupper. Dess öde är att sprida sig och tvinga alla världens ledare att lyssna".

Fyra

Blandandet av olika verksamhetsmodeller blev klart för alla: muren föll på många ställen, hela toppmötets säkerhetsapparat tvingades till sina gränser på flera olika ställen. Om mötet hade varat ens en dag längre skulle man ha varit tvungen att avbryta det.
Poliserna lyckades inte genomföra massarresteringar som i Prag och Seattle, eller attackera alla brutalt som i Neapel. Poliserna tvingades i konflikter med låg intensitet ("luftkrig" inte "landkrig"). Polisstryrkorna i Kanada strävade till att undvika kontakt med demonstranterna och agera med precisionsbombardemang i stil med kriget i Balkan. Poliserna sköt alltså med jämna mellanrum hundratals tårgasgranater till vissa strategiska områden, och slutade först då mötet var över.
Demonstranterna lyckades hållas på sina ställen, eftersom en stark nordanvind hjälpte dem, och eftersom de använde gasmasker. Det fanns dock sidoeffekter: mängden gas var så stor, att den förorenade köken i Hotel Palais Royal och tvingade Amerikas elit att inhibera sin lyxmåltid.

Fem

Gränsen mellan USA och Kanada hade förändrats till en järnridå, som vaktades av tusentals poliser. Hundratals aktivister från USA tvingades vända vid gränsen på grund av många svepskäl. I vissa fall räckte det med innehav av ett flygblad. 500 aktivister från karavanen arrangerad av Direkt Action Network och Ya Basta New York stoppades vid gränsen trots att aktivister från mohawk-folket försökte stöda gränsöverkridningen.
I motsats till Europa, har rörelsen i Amerika aldrig tidigare stött på gränsproblem. Tiotals aktivister internerades till läger avsedda för olagliga invandrare på Kanadas sida av gränsen. Västkustaktivister bestämde sig för att inte komma till Quebec för att risken att bli arresterad på vägen var så stor. De arrangerade stora demonstrationer i Vancouver, Seattle och Tiuana. Det blev klart för alla att kontrollen av immigranter är djupt relaterad med åsiktsfrihet. Kanske ett av problemen med Quebec City mobiliseringen var att endast sådana grupper som tvingades korsa gränser tänkte på dessa frågor på förhand. Det var ett misstag som man inte får upprepa.

Sex

Att tvätta det vita overallerna i St. Laurent (floden i Quebec). Kanske det inte längre är möjligt att agera på gatorna utan att vidga konsensus och öka deltagandet. Inga av de saker som gjordes på gatorna i Quebec City var ett självändamål eller en militär operation. Det här gäller också den civila olydnaden i stil med vita overallernas. Det är inte ett sätt att behålla de politiska positionerna, utan det är ett förslag, som innehåller ett sätt att agera, genom vilket man kan skapa konflikter, kommunicera och bygga konsensus.
Det är inte en fast aktionsform (vars rörelser fienden kan förutspå), utan en process, som kan skapa nya dimensioner om den utgår från det lokala. Målet för verksamheten valdes tillsammans och man försökte nå det på olika sätt. Subjekten var inte enskilda grupper, utan en mångfald, som fungerade på ett område, vars befolkning stödde dem. Den här mångfalden har legitimerat alla de verksamhetsmodeller, vilka resulterade i brytandet av muren, omringandet av toppmötet och försvarandet av demonstranterna.

home