Popkultur och kommunism Intervju med Wu Ming av Snafu Giap/digest#16 - News, Interviews And A Piece Of Abuse - 11 August 2002 Translated by Thomas Gorin (October 2004)   F: I en nyligen gjord intervju konstaterade du att ”popkultur är en nödvändig förutsättning för kommunism”. Cary Grant och David Bowie – protagonisten i Havana Glam, en roman av Wu Ming 5 – skulle vara ”bottom-up ikoner, formade av myllrets begär”. Det var dock genom en noggrann (industriell) process av selektion och filtrering som Bowie och Grant trädde in i stjärnsystemet. När de lever i böcker som 54 eller Havana Glam och kommer i kontakt med en svettig och illaluktande släpper dessa helgon taget kring en del av sin odödlighet. Rör sig kommunismen genom ett slags ”fame sharing”? Eller behöver vi skapa nya decentraliserade, P2P, ikoner? S: Hm… skulle vi inte prata om skönlitteratur? :-) Ja, vi konstaterade att 1900-talets västerländska popkultur (vilken idag håller på att förvandlas till någonting helt annat, som är alldeles för svårt att greppa) ofta var närmare socialism än 1900-talets ”socialistiska” regimer i öst någonsin var. Vi till och med la till att Andy Warhols serie av ikoniska porträtt av Mao Tse Dong har varit viktigare för revolutionen än de där officiella porträtten av Mao som maoisterna viftade med på demonstrationerna. Detta har att göra med vår mångsidiga bakgrund: Antonio Gramscis idé om ”kulturell hegemoni”, autonom marxism (Toni Negri och de andra) och faktumet att några av oss är förre detta mods, skinheads och punkare. Du vet, autonom marxism betonade kreativiteten och den revolutionära kraften hos arbetarna, ensamma, skiljda från stat och parti. Jämfört med typisk vänsterpessimism kan de autonoma verka drömlikt optimistiska, de ser kamp och seger när andra ser apati och nederlag. Där de flesta (över hela det politiska spektrat) ser kapitalet som aktivt och arbetet som reaktivt ser de autonoma kapitalet som den reaktiva sida av relationen. Med ”arbetet” menar vi naturligtvis det levande arbetet i den sociala fabriken, med andra ord all kreativ kraft och socialt samarbete, vilket är nödvändigt för kapitalet men inte möjligt att helt tämja. Liv fortsätter att komma upp underifrån. Vi tror fortfarande att en ny och rättvis form av produktion bara kan etableras genom återtagande av de existerande nätverken av socialt samarbete. Socialism måste baseras på den kollektiva naturen av den kapitalistiska produktionen. Det är därför som vi, till skillnad från folk som Situationisterna (som är besatta av idén av ”återhämtning” och ”spektakel”), lägger fokus på den kreativa sidan av relationen mellan kapital och klassen. Vi lägger fokus på myllrets kraft. Skapandet av popkultur (vi drar ingen klar gräns mellan ”underground” och ”mainstream”) var en kollektiv process under vilken, gränserna mellan de ständigt förändrande öppna gemenskaperna ritades konstant om, subkulturer omformade sig konstant kring myter. Vi måste bättre förstå vilka ”nödvändiga förutsättningar för kommunism” som var satta i rörelse under denna process, istället för att tro att miljontals människor blev hjärntvättade. Nuförtiden håller många saker att förändras till det bättre i alla fall när det gäller återtagande, nej, de-propriation av kultur. Copyrightintrång, CD-bränning, P2P-utbyten, MP3-delning, OCR-scanning, plunderphonics, fri programvara… Den intellektuella egendomens institutioner faller sönder i bitar, och folk ber dem dra åt helvete. Det är en fantastisk gräsrotsprocess, och det är närmare socialism än Kina någonsin var. F: Jag tänkte mer på auran (in Benjamins termer) som omger popikoner. Stjärnsystemet skapar ikoner som kan reflektera folks begär, producera identifikation, nya "livsstilar" och nya subkulturer. Ur detta perspektiv kan Luther Blissett - betraktad som en decentraliserad bottom-up myt - aldrig ha samma aura som Bowie eller Grant. Är det en fråga om brist på distans eller vad? Hur kan vi skapa folkliga historier som folk kan använda för att återuppfinna sina egna liv? Rollspel och do-it-yourself subkulturer är det enda svaret eller kan en kollektiv av författare som er själva föreslå någonting annat? S: Vi kan bara tala för oss själva, vi spelar rollspel (vad annars är kollektivt skrivande när det kommer till kritan?) och en DIY subkultur frodas runt omkring oss. Vi försöker manipulera litterära genrers för att skapa folklig litteratur. Vi använder termen "folklig" i dess ursprungliga mening, som i de romanska språken (italienska, spanska, franska etc.), där det betyder "tillhör folket" eller "skapat av folket". Tänk på all de där folksångerna som inte verkar ha någon skapare, de beskrivs antingen som "folkliga" eller "traditionella". Ok, här är vi; vi vill göra oss av med myter som Författaren, Geniet, Inspiration etc. Så vitt det gäller "auran" så tar vi hellre Benjamins sida framför Adorno, som var utomordentlig tråkmåns som till och med skrev rasistiska kommentarer om jazzmusiker. Faktumet att de kulturella artefakterna förlorade sin auriska (med andra ord aristokratiska och elitistiska) kraft var någonting helt och hållet positivt, det tillåter myller av människor att bli mer involverade i remanipulation av kulturen. Benjamin kallade det för kulturens demokratisering, på ett sett förutsåg han DIY-kultur och P2P-kultur. Alla borde läsa The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction, den är fortfarande väldigt fräsch och absolut briljant, och ett bra motgift mot nihilistisk/post-situationistisk förgiftning. F: Precis som i Q är 54 fylld av mikrohistorier som hela tiden korsar ramen av den "officiella" historien. Därför blir denna ram aldrig vare sig tillfällig eller rigid. Boken ger läsaren chansen att förstå kalla krigets spel inte bara som en binär kamp utan också som en utmaning inom utmaningen, där många val är lämnade öppna och obestämda. Tänk om Tito hade valt att göra en film med Cary Grant? Tänk om Diljas hade influerats av Titos politik? Om historien är så fylld av lager och möjligheter så finns det några trådar som ni använder er av för att väva samman alla dessa lager. Kan ni förklara vilka de är och hur ni valde dem? S: Vi antar att vår metod tillåter historierna att berätta sig själva och reproducera sig själva genom partenogenes (självbefruktning eller jungfrufödsel). Självklart så finns det en startpunkt men vi tror att historien varken är går rakt fram eller i cykler, den är "katastrofisk" och "fraktal"; konflikter producerar bifurkationer (förgreningar) och diskontinuiteter hela tiden. Historia som vetenskapen klarar knappt av att hantera med sådana diskontinuiteter, det verkar som om all rationell undersökning slutar med producera än fler oroande möten i skuggorna. Dessa dunkla områden är korsningar där historia och mytologi möts. Det enda sättet att undersöka dem är genom att leka med historien. Du vet, vi skriver inte den vanliga sortens spekulativa ”tänk om” fiktion, såsom PK Dicks Mannen i det höga slottet (förutom i Havana Glam, som är en slags science fiction förströelse om 70-talets glamrock). Vi föredrar att undersöka "möjligheten" av förgreningar i historien, ögonblicket då historien "kunde ha tagit" en annan riktning. Vi är inte intresserade av att beskriva förgreningen i sig själv eller dess konsekvenser. Vi brukar fundera på en historisk period som verkar fascinerande, sedan studerar vi mikrofilmer, läser källmaterial, gör research och skriver ner alla möjliga grejer i flera månader. Sedan kommer brainstormen och den varar i flera veckor. Vi har ett slags hallucinationer. Historisk research är som peyote för oss. Efter att chocken och flasharna har lagt sig så börjar vi att skriva. F: Spegeln är ett annat av bokens huvudsakliga teman. En fantastisk teve, en McGuffin, färdas genom hela boken, "ett stumt vittne till alla sorts våld och bråk". Alla vill se den första tevesändningen men ingen kan sätta på teven. Men vad de inte förstår är att de redan är i bild, som ett svagt skuggspel. Hur kan vi jämföra 50-talets drömmar med den reality teve, till exempel "Big Brother", som vi har idag? Vilken funktion har televisionen idag och vem tar hand om våra drömmar och mardrömmar? S: 50-talets Italien var födelsen av televisionens era; folk ville drömma för situationen var väldigt tuff, det var våld överallt. 90-talet (vi påbörjade arbetet med 54 1999) var ett laboratorium för nätverkseldad, "Big Brother"-pådriven kryptofascism som vände 40 år gamla drömmar ut och in, som reflekterade alla mardrömmar ("Brottslingarna är överallt!", "Vad i helvete vill alla dessa marockaner och albaner oss?") och ruttna fördomar ("Kommunisterna är tillbaka!"), och som producerade en enorm mängd symboliskt våld, vilket bara kan jämföras med 50-talets McCarthyism i USA. Förra året hjälpte detta symboliska våld Berlosconis gäng att ta över regeringen. Nu försöker de att tvinga tillbaka landet till 50-talet genom att radera all förändringar och reformer som de sociala rörelserna (arbetare, studenter, feminister, rättigheter för de homosexuella och free speech-aktivister med flera) har kämpat fram sedan 1968. Italien loopar loopen. Efter elfte september verkar hela västvärlden göra mer eller mindre likadant. Vi tror att historien är vare sig går rakt fram eller i cykler, det finns inte en chans att makten kan fånga dess komplexitet och planera för allt. Precis som i vår bok så speglar dagens Italien sig själv i 50-talets, men samtidigt så är det inte samma land längre. Berlusconi och hans polare kommer att avsättas, nej, bli "avkastade". Deras regim kommer att falla tidigare än någon tror och hela världen kommer att lära sig en läxa av detta.   §§§ All previous issues of Giap-digest are available here.