Historier
tillhör alla
Utdrag ur Wu Ming 1's tal vid konferensen the Wizards of OS #2, Berlin 2001
Översättning:
Jan Boklöv
Snart två årtionden har gått sedan ordet ”plagiering” upphörde att vara
synonymt med ”stöld” och tog sina första steg som namnet på en ny löst sammansatt
kulturell rörelse. En del av er minns säkert plagieringsfestivalerna i London
och Glasgow (1988 och 1989). Sedan dess har det blivit trivialt med påståenden
om att lagstiftningen kring intellektuell egendom är gammalmodig och otillräcklig
eller att kultur och skapande alltid är kollektiva produkter och processer.
Varje minut dyker otaliga exempel upp framför ögonen på oss, de mest slående
utgörs av gåvoekonomin och gemenskapskänslan kring utvecklingen av öppna system
och gratis mjukvara.
Trots det har copyright-lagarna aldrig varit så hårda, repressiva och korkade.
Patent tas ideligen på praktiskt taget vad som helst, från att använda en
ficklampa till att leka med katten (US patent #5443036: ”En metod för att
förmå katter att träna består i att en rikta en osynlig ljusstråle från en
handhållen laserapparat på golvet, väggen eller en annan ogenomskinlig yta
och att röra lasern så att ett ljusmönster rör sig på ett oregelbundet sätt,
fascinerande för katter och andra djur med jaktinstinkter.”) till levande
arter som har existerat sedan tidernas begynnelse. Detta är inget annat än
krig: kapitalismen mot den kollektiva intelligensen, imperiet mot myllret,
vi på den tredje planeten från solen mot parasiterna som ödelägger våra liv
och vår miljö.
Jag tycker att varje hjärnarbetare borde trotsa de intellektuella egendomsförhållandena,
med början på sitt eget jobb. Jag talar ur en historieberättares perspektiv.
Jag arbetar med andra människor, vi skriver skönlitteratur genom att använda
ord, bilder, färger och ljud som vi plockar upp från vår vardag, vår historia
och medielandskapet. Ett helt öppet community skriver tillsammans med oss,
ehuru omedvetet eller halvmedvetet. Detta har alltid varit fallet för varje
författare och kulturell artefakt, inte bara nuförtiden. Homeros episka poem
medförfattades med anonyma medlemmar av de antika Medelhavssamhällena. Elizabethansk
teater byggdes helt och hållet på nyuppspelningar, variationer, kollektiv
improvisation och feedback från publiken. 1700- och 1800-talens följetongsromaner
omformades konstant av tidningsläsarna.
Nuförtiden är serien ”Star Trek” och dess kulturella universum det bästa exemplet
på socialt samarbete inriktat på att berätta historier. Fansen (så kallade
”Trekkies”) tillför hela tiden färska element till en värld av prylar, romaner,
hemsidor, konvent, klingonsk-engelska ordböcker och så vidare. Fanklubbar
reviderar till och med manuskripten, röstar om ändringar i serien etc.
Historieberättare (romanförfattare, manusförfattare, filmskapare, musiker,
dataspelsprogrammerare, etc.) omarbetar myter; olika uppsättningar av symboliska
referenser som samhället är medvetet om och kan acceptera eller ifrågasätta.
Historier är nödvändiga för alla samhällen. Alla berättar historier, utan
historier skulle vi inte vara medvetna om vårt förflutna eller våra relationer
till andra människor. Det skulle inte finnas någon livskvalitet. En historieberättare
gör emellertid historian till sin huvudsakliga aktivitet, en ”specialisering”
som i högsta grad är kompletterande till DIY. Många människor kan sätta spikar
i trä, men alla är inte snickare.
Istället för att posera som stora artister eller att slava som dussinskribenter,
istället för att skriva självrefererande skräp eller trivial kommersiell smörja,
istället för att förnedra sig som soffprogramgäster eller att slösa sina liv
på att skriva manus åt programledarna borde historieberättarna spela en
nyckelroll i samhället, som afrikanska byars ”griots” (muntliga historiker),
keltiska barder eller det antika Greklands poeter.
Att berätta historier är otvivelaktigt ett egendomligt jobb som kan bibringa
vinster och fördelar för den som sysslar med det. Trots det är det ett jobb
och det är inte mindre integrerat i samhället än att släcka bränder, ploga
fält eller att hjälpa funktionshindrade. Med andra ord bör historieberättandet
betraktas som ett ”konsthantverk” snarare än ”konst”. Det borde vara ett socialt
bestyr, inte något helt narcissistiskt. Jag pratar inte om innehållet utan
om hela inställningen till det. Historieberättare måste vara medvetna om platserna,
människorna och processerna deras ”konst” härrör från. Hur radikala, experimentella
eller oförståeliga deras verk än må vara slutar historieberättare att vara
solipsister och blir nyttiga för andra, så fort de inser att många andra är
medförfattare till deras alster. Först då kan de hjälpa andra hjärnarbetare
att trotsa den intellektuella egendomen.
Intervju om intellektuell egendom
Ur den italienska biblioteksföreningens nyhetsbrev, 2002
Översättning:
Jan Boklöv
Q:
Vad tycker ni om den nya copyrightlagen som förhindrar folk, t.o.m. på bibliotek,
att kopiera mer än 15% av en bok på marknaden? Tycker ni att det är ett effektivt
sätt att skydda författare, hjälpa förlagsindustrin och utveckla läsrörelsen?
A: Nej. Läsandet kan bara utvecklas genom att liberalisera cirkulationen av
texter, inte genom att begränsa den. Har du inte 20 Euro till en bok, har
du dem helt enkelt inte. Vad ska du göra då, gräva ned ett mynt i mirakelfältet?
Förbud drabbar en klass människor, vilka förlags- och skivindustrin redan
har förlorat på grund av kortsiktighet, ständiga prisökningar och en allmän
kvalitetsförsämring. Ta kurslitteratur det mesta ingår i kursplanen, trots
att det är mediokert eller hemskt dåligt, bara för att författarna är medlemmar
av någon akademisk cirkel… I allmänhet är copyrightlagstiftning produkten
av en oligarkisk repressiv mentalitet. Politikerna gyttrar ihop sig kring
försvaret av storfinansens privilegierade lobbygrupper, som förskingrar grejer
som tillhör alla.
Q: Finns det en annan lösning?
A: Vad gäller universitet går problemet ”uppströms”: böckerna suger och ändå
kostar de en arm och ett ben. Vi tror på frihet att reproducera. Fri reproduktion
påverkar inte försäljningen i boklådorna. Kretsarna är annorlunda, formaten
är annorlunda och till och med läsarnas inställningar är annorlunda. Vi ser
det varje dag, eftersom våra böcker har följande text: ”Partiell eller fullständig
reproduktion av denna bok, liksom elektronisk spridning, tillåts läsarna för
icke-kommersiell användning.”
Den sista detaljen har en politisk innebörd: vanlig borgerlig (liberalistisk)
juridik bygger på ett subjekt, som en närmare undersökning avslöjar som abstrakt
och alienerad från de faktiska sociala relationerna. Det är den ägande individen,
som beskrivs som oföränderlig, oavsett sammanhanget. Vi tror tvärtom att det
finns en markerad skillnad mellan subjekten, sålunda finns en skillnad mellan
deras respektive rättigheter. En ensam utfattig läsare måste få åtnjuta en
sorts frihet, som ett storföretag inte kan få.
Varenda en av våra böcker tog tre år att tänka ut, skriva och redigera. Lägg
till hundratals presentationer och konferenser över hela Italien. Underhållningsindustrins
blodsugare får inte tillåtas att plundra våra verk gratis, att slå mynt av
våra berättelser och förstärka sina kulturella fästen.
De senaste åren har vi insett hur viktigt det var att lägga till den där formuleringen
om ”icke-kommersiell användning”, trots att vissa anticopyrightpuritaner kritiserade
oss. Dessa människor är omedvetna om riskerna man tar i det här jobbet och
till syvende och sist är de omedvetna om att den här världen är uppdelad i
klasser.
Hursomhelst fortsätter vi att söka en bättre formulering och bättre lösningar
som kan användas av andra. Under tiden kan ni tillåta era biblioteksanvändare
att kopiera våra romaner och visa upp vår copyleftnotis för SIAE-inspektörer
eller för Guardia di Finanza.
Q: Det är det som är poängen, Wu Ming trotsar föreställningen om författaren
som en individ och själva tanken om intellektuell egendom. Vilken uppfattning
om litteratur bygger era verk på?
A:
Vi har gjort det outtalade uttalat, inget mer. Faktum är att ingen författare
skapar eller skriver ensam. Vi snackar inte bara om förläggare och spökskrivare,
vi menar att idéer finns i luften och tillhör ingen enskild individ. En författare
är bara en ”krånglighetsreducerare”, hon/han spelar en temporär roll. Författaren
gör en prekär syntes av de infomations- och fantasiflöden som produceras av
hela samhället och oavbrutet flyter omkring genom hela samhället, som elektromagnetiska
vågor.
Egentligen är det absurt att hävda privat egendom av kulturen: om allt produceras
av myllret är det inte mer än rätt att alla verk finns tillgängliga för alla.
Det finns inga ”genier” och sålunda inga ”rättmätiga ägare”, det finns utbyte
och återanvändning av idéer, d.v.s. förbättring av idéer. Lautréamont sa att
”plagiering” (och dess förutsättning, d.v.s. ”piratverksamhet”, fri reproduktion)
är nödvändigt för att göra framsteg.
I den senare historien antogs en sådan ståndpunkt vilken ansågs som självklar
och naturlig för några århundraden sedan endast av radikala och antagonistiska
strömningar. Idag kommer den tillbaka som ett hegemoniskt synsätt, tack vare
den digitala revolutionen och framgången för gratis mjukvara, GNU-licenser,
Linux, etc.
På den andra sidan har vi allt som vänstern (alla av vänsterns strömningar)
har kämpat mot sedan upplysningen: arbetsfri inkomst för överklassen och rika
parasiters exploatering av arbete.
Dessa klasser och intressen är obsoleta till och med ur ett kapitalistiskt
perspektiv. Nuförtiden produceras rikedom på ett sådant sätt att copyright
blivit förlegat, ett ideologiskt vrak, vars blotta existens hämmar kreativitet
och förhindrar tillväxten av ”kognitivt kapital”. Dagens tillväxt kräver nätverk
av socialt samarbete och brainstorming åt alla möjliga håll. För att vara
produktiva, måste idéer vara fria att cirkulera. Om ni önskar höra det i klassisk
marxistisk terminologi kan vi säga att produktivkrafternas utveckling tvingar
fram en kris i produktionsförhållandena. Tänk bara på P2P-plattformar som
tillåter dig att dela med dig av och utbyta MP3-filer. Tänk på reproduktionsteknologier
som CD-brännare. Att dessa saker finns på marknaden bevisar att Bernkonventionen
om intellektuell egendom överskrids av produktivkrafternas utveckling.
I klarspråk: om du säljer mig teknologier som datorer, samplers, scanners,
CD-brännare och kopieringsmaskiner, borde du inte kunna ringa snuten för att
jag använder dem ”på fel sätt”!
Det finns en utbredd (inte än helt självmedveten) anticopyrightrörelse, vilken
den intellektuella egendomsmaffian våldsamt motsätter sig genom att skärpa
de existerande lagarna. Dessutom gör detta kotteri motanfall på en större
skala genom att förlänga den intellektuella egendomens logik till levande
varelser och mänskliga gener, vilket innebär att kampen mot copyright är en
av de viktigaste frontlinjerna i dagens socioekologiska krig. Hursomhelst
håller ”vi” på att vinna kriget mot kulturindustrin, tänk bara på musik: nuförtiden
åberopar sig de stora skivbolagen på fattigdom, angriper ”pirater” och ser
sina vinster sjunka dramatiskt. Perfekt!
Bubblor spricker och parasiter avslöjas. Ta till exempel pajasar som har blivit
miljonärer bara för deras enda hit har spelats i pianobarer i 30 år. Eller
välkända föreningar som monopoliserar upprätthållandet av copyrightlagar och
delar pengarna de tjänat på utpressning med de stora familjerna som kontrollerar
industrin, etc. etc.
Sättet vi tillägnar oss musik (och andra kulturella artefakter) håller på
att förändras, ”masskultur” håller på att bytas ut mot en ny sorts ”folklore”,
som härstammar från liveuppträdanden, solidariska nätverk, att dela med sig,
DIY-kultur (egen produktion, egen distribution, djungeltrumman). När allt
kommer omkring blir det mindre och mindre viktigt att veta vem som skrev vad.
Artister kommer att upphöra vara Författare (med stort F) eller ”personligheter”,
de kommer att bli historieberättare igen, de blir trubadurer, barder och ”griots”.
